Om att stå upp för sin egen idé (del 2)

Manifest från en sjuksäng, del 2

”Det är du som borde leda oss,
det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill,
men kan jag någon gång
under min livstid
få bli ledd av någon
som tror någonting?”
låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Jag tycker att socialdemokratin utstrålade mycket mer engagemang i den gångna valrörelsen än på länge. Delvis visar siffrorna att det är så: över en miljon samtal är historiskt och över hela landet gjorde tusen och åter tusentals medlemmar och sympatisörer ett rejält jobb med att möta människor, lyssna på deras berättelser och utifrån dessa berätta om hur socialdemokratin ville utveckla Sverige.

Vi gjorde ett bra jobb, men det är uppenbart att många inte uppfattade att vi brann tillräckligt, att de inte mötte vårt engagemang. Eller – vilket är mest troligt – att de faktiskt inte riktigt kommer ihåg att de mötte oss. Att vi inte tillräckligt bra lyckades hjälpa dem att hänga upp samtalet vi hade på någon av de välbekanta krokar i hjärnan som avgör om ett samtal blir minnesvärt eller inte.

Det leder till vikten av tydlighet. En del hånar det där med att vara tydlig; de påstår att det handlar om att anpassa sig till reklamspråk och att det bara är sånt där som propagandister ägnar sig åt. Det är trams. Att vara tydlig är att hjälpa den man pratar med att förstå sådant som de faktiskt inte ägnar hela dagarna åt. Den legendariske journalisten Sigge Ågren formulerade det briljant: ”du ska aldrig underskatta din läsares intelligens, men du ska aldrig överskatta deras kunskaper”. Och detsamma gäller självklart vid samtal, i ännu högre grad.

Det är inte självklart för alla varför Anders Borg har fel. Det är inte självklart för alla att moderater vill något annat än socialdemokrater. Det borde inte vara självklart för någon att en socialdemokratisk statsminister automatiskt är bättre än en moderat. Tydlighet handlar om att lyssna på vad den andra säger och samtala utifrån det. Ingångarna i samtalet måste bero på vad den andra vill prata om, men dina värderingar måste du stå för själv. ”If you don’t stand for anything, you’ll fall for everything” sa Bill Clinton. När jag, tillsammans med några vänner, intervjuade brittiska Labours legendariske förnyare Peter Mandelson för många år sedan var han tydlig med en sak: säg alltid samma sak – folk genomskådar om du har olika budskap till olika människor. Det leder oss till vikten av en stark egen idé.

I debatten verkar det ibland som om det är inställningen till en viss skattesats eller en särskild skatt som definierar om man är socialdemokrat. Så är det självklart inte, i så fall hade ju knappast vare sig Hjalmar Branting eller Ernst Wigforss varit socialdemokrater: på deras tid gick det inte att förhålla sig till vare sig ROT-avdrag, RUT-avdrag eller högre bensinskatt. Jag tror inte ens att högre fastighetsskatt var ett socialdemokratiskt krav på den tiden.

Självklart måste skattesystem förändras när samhället förändras, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Därför är det också livsfarligt att formulera sin egen politik i motsats till andra partiers politik. Bara för att moderaterna säger att de vill sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare är det inte en dålig idé. Bara för att folkpartister säger att de vill att skolan ska ge kunskaper är det inte en dålig idé. Bara för att kristdemokrater säger sig vilja uppmuntra människors engagemang så är det inte en dålig idé.

Sedan kan man tycka att deras förslag för att gå i den utpekade riktningen är dåliga, att våra förslag vore mer effektiva, mer rättvisa eller mindre kostsamma. Men man behöver inte vara emot något bara för att någon annan sagt det.

Det finns klara fördelar med att själv fundera på vad ens grundläggande idéer är… Det gör nämligen att man lättare kan ta ställning till förslag som presenteras: man kan fundera på om ett förslag a/ bidrar till att vi kommer närmare målet, b/ gör att vi kommer längre från målet eller c/ inte spelar någon roll alls för att komma närmare målet. Om svaret är b/ är det en bra idé att argumentera mot förslaget, men om svaret är a/ eller c/ kan man lika väl lägga ner argumentationen (eller ansluta sig till kampen!).

Jag är inte världsbäst på att i en mening formulera varför jag är socialdemokrat. Tvärtom, alltför ofta fastnar jag i ord som för mig betyder mycket – men som för lyssnaren inte alls är självklara. Det är nämligen en grundläggande faktor (apropå tydlighet): ord definierar inte ideologi. Det finns inga särskilda socialdemokratiska ord (även om en del ibland verkar lägga in ord som ”trygghet”, ”solidaritet” och ”jämlikhet” så många gånger som möjligt för att det då blir mer sossigt…). Berättelser, vägval och helheter definierar ideologi.

För mig är det två grundläggande principer som jag försöker utgå från när jag tar ställning till förslag och när jag driver politik:

1. Socialdemokrati handlar om övertygelsen om att vi tillsammans kan se till att fler får chansen att utvecklas. Att ett land med mindre klyftor är bättre för alla – att alla tjänar på rättvisa. Eller som Mona Sahlin sa i sitt sommartal i Tanto i augusti, när hon pratade om vad som kännetecknar Sverige, världens modernaste land: ”Att vi bär kostnader för sådant som vi alla behöver tillsammans. Att vi sprider risker och livschanser. Att vi omfördelar mellan dem som har och dem som inte har. Att vi har en välfärd som river hinder och kompenserar för din bakgrund.” Om Möjligheternas Land: ”Det är ett Sverige där alla får chansen att utvecklas till sin fulla potential. Där klassresor är vanliga för att den sociala rörligheten är hög. Där alla får möjlighet att dra sitt strå till stacken.”

2. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket,” sa Gustav Möller. Jag lägger till: varje rätt använd skattekrona skapar fler möjligheter för människor. Därför ska vi – bara – använda skattepengar och gemensamma resurser till sådant som är viktigt. För mig måste det finnas skäl till varför vi gör något med gemensamma pengar, och det kan ske av något av dessa tre skäl:

  • det är bättre och mer effektivt så
  • det blir annars inte gjort
  • det utjämnar orättvisor och ger fler människor möjligheter

Ta skatter som exempel: jag är inte mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men man kan också använda de pengarna till att göra viktiga satsningar, och det väljer jag hellre. Om skattesänkningen däremot bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till de viktiga satsningar som jag vill se, och då väljer jag hellre den skattesänkningen. Och jag vet att majoriteten av svenskarna håller med mig om båda dessa val. Problemet har väl dock varit att socialdemokratin inte vågat stå upp för detta. ”If you don’t stand for anything – you’ll fall for anything”, som Bill Clinton sa.

Om man har en stark egen idé så vågar man vara tydlig i opposition. Då kan man kritisera orättvisor och formulera alternativ. Och då kan man också släppa fajter som inte är nödvändiga att ta – det finns sällan något egenvärde i att vara mot förslag. Och då kan man fortsätta engagera de tusentals människor som jobbade stenhårt i valrörelsen för att byta regering och få ett Sverige med mindre klyftor och fler möjligheter.

Vi måste lyckas med att engagera många, vi måste vara tydliga och vi måste våga stå för vår egen idé.

”Står på barrikaden,
en 2000-tals suffragett
Rosa Parks sa aldrig
att det skulle vara lätt”
Låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Imorgon om ett samhälle där vi bryr oss om andra och varandra.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

En reaktion på ”Om att stå upp för sin egen idé (del 2)”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *